Säg den frid som varar..

Sedan settern upphört med att vrålat ut sin kärlekslängtan, så har nätterna nu varit fridfulla. Det enda som hörts är hundarnas snarkande som mer känns hemtrevligt.
Men säg den frid som varar. I går morse vid halv fem drog flyglarmet igång. Jag vet att man brukar testa flyglarmet första måndagen i varje månad, men det brukar ju mest höras om man bor i stan. Jag drog kudden över huvudet i ett försök att stänga ute oljudet och tänkte att de brukar ju inte hålla på så länge. Men larmet som var i det närmsta öronbedövade fortsatte och jag insåg att det definitivt inte var flyglarm som det hadlade om.
Väldigt irriterad kliver jag upp för att se vad som står på, och när jag kliver ut på verandan och blickar ut över grannens gärde får jag syn på vad det är som får väggarna att vibrera.
Ett par TRANOR är i full gång med sin show med både dans och sång. Ni som någonsin hört ett par tranor, vet vilket otroligt röstkapacitet de har.
Dög inte Hornborgarsjön åt dessa två eller? Skulle grannens gärde vara en bättre plats att hoppa runt och gasta på? Eller är det så att det rent av visste att de kunde jäklas med mig?
Vad göra? Nej det är inte så mycket att göra åt det. (sorgligt nog)
Tranorna fortsatte med sin dans och sång och jag insåg att det inte var någon mening med att ens försöka att gå och lägga sig igen.
Alla ni stadsbor som säger att det är så lugnt och fridfullt på landet har inte räknat in, dansande och sjungande tranor, grävlingar som slåss om revir utanför sovrumsfönstret mitt inatten eller det värsta av allt nästan när den där hackspetten ( gröngöling ) flyttar in i sitt revir på vår tomt. Där kan man snacka om röstresurser som utklassar både tranor och kämpande grävlingar.

Vart tog alla påsk kycklingar vägen?

Klart misstänkt iallafall!

Lugn och ro!

Efter tre veckor av stegrande intensitet i ylandet och gurglandet och gnällandet, har nu lugnet och friden åter igen infunnit sig i huset. Labben har äntligen slutat att löpa och settern har nu gått in i någon slags dvala efter att ha hållt låda i snart tre veckors tid. Det började med lite knorranden så labben trampade förbi honom. Inte så farligt tänkte jag det kanske blir lite lugnare den här gången. Men ack vad jag bedrog mig. Knorrandet utvecklades till gnällande i guds alla tonarter och längd och som raskt utvecklade sig till djupt och trånande olyckligt yyyyylande som kunde väcka de döda.
Detta i kombination med hysteriskt häschande, oroligt trampande och total matvägran gjorde inte saken bättre. Jag brukar tala om att man ska vara tålmodig men jag lever inte som jag lär. Iallafall inte efter 4 stycken sömnlösa nätter i rad.
"Men kasta ut honom i hundgården då" Sa min man, och raskt åkte det gnällande åbäket (ja hunden alltså) ut i hundgården där han genast höjde tonarten och volymen till bristningsgränsen, och för att inte bli osams med grannarna på 18 mils radie så fick settern fortsätta sitt ylande inomhus istället.
Men nu äntligen är det tyst och skönt och i natt ska jag sova riktigt gott. Men säg det lugn som varar. Snart är det väl dags för labben att bli skendräktig också. Visserligen klarade vi oss ifrån det förra gången men man vet aldrig. Så jag förbereder mig nu mentalt för ännu en period av gnällande och försvunna strumpor och grävda lyor under vedboden. Men det är ju inte bara elände. Det finns ju så många andra stunder som det är så trevligt att vara hundägare...exempel när de sover.

Det är skillnad på jägare och jägare

Nu var det ett tag sedan som jag skrev i bloggen. Jag ska försöka att bättra mig på den punkten. Men tro inte att det inte händer någonting, för det gör det.
Förutom strumpor som försvinner spårlöst och återfinns bakom någon soffa några dagar senare med antingen hål i eller så är de bara väldigt blöta, och hundar som rullar sig i oidentifierbara geggor så hände det något väldigt lustig härom dagen.

Solen sken och medan jag höll på att plocka in ved i pannrummet så lekte hundarna i snön i trädgården. Plötsligt försvinner hundarna runt husknuten och efter en stund hör jag hur en bil svänger in på uppfarten.
En upprörd man i 40 års åldern kliver ut och börjar att gasta om att jag inte har någon pli på mina hundar.
Jag fattar först inte vad han pratar om förren jag får syn på Tyke som sitter en bit bort med en liten talgoxe i munnen. (ännu en gång har fågelbordets besökare blivit en individ färre)
Mannen fortsätter att vara upprörd och gastar något om att jaktlag och gud vet vad. Han vet nog inte ens vad han pratar om själv.
Men så rätt som det är så kan jag inte låta bli och skratta och pekar förnöjt mot mannens bil. I bilens grill sitter det nämligen en väldigt död blåmes (jag tror det var en blåmes) inkilad mellan plast spjälorna.
"Ja det är skillnad på jägare och jägare" får jag fram genom skrattet.
Mannen blir helt tyst och sätter sig sedan i bilen och åker därifrån.
Snacka om att kasta sten i glashus!!
Fast jag funderar på att sätta upp lite kompostgaller runt fågelbordet så att de får äta ifred.

Hösten är härlig!

Man kan ta en avstickare i skogen och kolla läget.......

..och man kan nosa på alla underbara dofter

Man kan sitta ensam på en stubbe och fundera...

....eller varför inte tillsammans med sin bästa vän

Man kan leta efter godis som matte gömt i träden

och man kan spana efter rådjur och älgar

Och bada i vattenpölar så man blir blöt om tassarna....

....och sedan, när man kommer hem, kan man ligga vid dörren och sura!

Sommarminne

Sommartider är som brukligt i detta land lika med grilldax. Så fort värmen har tagit grepp om oss så åker grillen fram med diverse tillbehör. Vår familj är inget undantag. Sommaren bjöd på en mängd kvällar då man kunde släpa fram grillen och bjuda in vänner och bekanta.
Så också denna specifika kväll i början på augusti.
Grillen var tänd, köttet låg i plastpåse i god marinad,potatisgratängen stod i ugnen och salladen var skuren och gästerna satt på den soldränkta verandan och njöt av den underbara kvällen.
Jag tog med mig plastpåsen med köttet och en grilltång och gick ut i trädgården för att grilla på läckerheterna. Allt gick smidigt och utan någon större mängd brända kanter, lade jag upp köttet på uppläggningsfatet och anslöt mig sedan till resten av gänget på verandan. Kvällen flöt på och och alla trivdes. Kunde det bli bättre!!

Dagen efter vaknade jag av att jag hörde hur min man släppte ut hundarna på gården för morgonrastning. (Vi var väl inte helt pigga och glada för att orka ut på en promenad)
Rätt som det är hör jag hur min man börjar att gasta och föra liv nere i trädgården och jag rusar ner för att se vad som står på.
Labben Axa stod mitt på gräsmattan och slickade sig om munnen, medan hon blev utskälld av min man.
"Hon åt upp plastpåsen" sam min man uppgivet.
Allt var mitt fel. Jag hade lämnat kvar en 5-liters plastpåse insmord med härlig marinad, på gräsmattan kvällen innan och labdradoren hade helt sonika ätit upp den.
Ja labbar är ju inte kända för att vara kräsna. Luktar det ok så går det att äta oavsett om det är plastpåse eller inte.

Nu kände jag en lätt panik. en 5-liters plastpåse är rätt stor och kan om det vill sig illa ställa till rätt mycket problem.
Veterinären ringdes och jag berättade om den försvunna plastpåsen. I andra änden av luren hörs bara ett litet skratt och sedan : "Håll koll på henne så att du ser om den kommer ut"

Resten av dagen gick åt till att övervaka labradoren som säkert undrade varför det blivit en sådan uppståndelse runt henne.
Men ingenting hände den dagen. Plastpåsen syntes inte till om man uttrycker det lite fint.
Morgonen efter däremot släpptes hundarna ut i trädgården igen och jag höll ett diskret vakande öga på labben Axa för att se vad som skulle hända. Rätt som det är ser jag hur plastpåsen kommer ut. Hurra!!!
Jag skyndar mig in för att hämta bajspåsar så jag kan plocka upp eländet.
Men när jag kommer ut i trädgården kan jag inte hitta plastpåsen. Axa hade väl gått upp på berget bakom huset och gjort det hon skulle. Perfekt tänker jag, problemet är ur världen, och går in igen och tar med mig hundarna.
10 minuter senare börjar så labben att hulka. Jag skyndar mig att släppa ut henne på gården igen eftersom jag inte vill få en gräs-spya på mattan i köket.
Hon stepper ner på gräset och hulkar ett par gånger till för att sedan spy upp den försvunna plastpåsen.
Jag inser genast, om än mycket äcklad, att labradorer äter allt oavsett om det luktar gott eller inte. Men om jag nu ska se det positiva i eländet så måste jag ju säga att hon är miljömedveten - ALLT går att återvinna.

Vart tog semestern vägen??

Hej och hå vad tiden går!!! Men som man brukar säga så går det ju fort när man har roligt =/ eller fullt av saker som man borde ha hunnit med innan semestern tog slut. Maken och jag hade egentligen planerat en resa upp till Östersund för att sedan ta oss vidare ner genom Norge. Lagom semester så att vi kunde ha hundarna med oss. Men icke!! Det har istället byggts hundgård (ett jäkla mas) legat på gräsmattan och slappat, varit på bröllop i Gbg, legat på gräsmattan och slappat, åkt och hälsat på vänner som vi inte sett på över 1 år. (Tack Anna och Jörgen för en trevlig helg ) och sedan har vi slappat igen. .
Hundarna har haft det bra och lugnt. Inga träningspass utan bara badat och sprungit i skogen eller när det varit som varmast - legat i skuggan på verandan och spanat på alla sommarturister som cyklar förbi. (och säkert funderat på vilka galningar som orkar cykla när det är 35 grader varmt, eller det kanske var jag som tänkte det?)
Det som jag kan konstatera nu, när det är några fjuttiga dagar kvar på ledigheten, är att vi har massor kvar som borde göras eller upplevas och vänner som ska bjudas över på middagar osv osv. Det var ju detta som vi skulle ha gjort men det kom , så att säga, annat emellan (ligga på gräsmattan och sola)
Fast något har jag iallafall åstadkommit under semestern jag har lärt labben att ligga på golvet och tigga istället för att sitta 1 cm från tallriken och tigga. Ta ta!!! Jubel och hurra!!! Alltid något!