Sommarminne

Sommartider är som brukligt i detta land lika med grilldax. Så fort värmen har tagit grepp om oss så åker grillen fram med diverse tillbehör. Vår familj är inget undantag. Sommaren bjöd på en mängd kvällar då man kunde släpa fram grillen och bjuda in vänner och bekanta.
Så också denna specifika kväll i början på augusti.
Grillen var tänd, köttet låg i plastpåse i god marinad,potatisgratängen stod i ugnen och salladen var skuren och gästerna satt på den soldränkta verandan och njöt av den underbara kvällen.
Jag tog med mig plastpåsen med köttet och en grilltång och gick ut i trädgården för att grilla på läckerheterna. Allt gick smidigt och utan någon större mängd brända kanter, lade jag upp köttet på uppläggningsfatet och anslöt mig sedan till resten av gänget på verandan. Kvällen flöt på och och alla trivdes. Kunde det bli bättre!!

Dagen efter vaknade jag av att jag hörde hur min man släppte ut hundarna på gården för morgonrastning. (Vi var väl inte helt pigga och glada för att orka ut på en promenad)
Rätt som det är hör jag hur min man börjar att gasta och föra liv nere i trädgården och jag rusar ner för att se vad som står på.
Labben Axa stod mitt på gräsmattan och slickade sig om munnen, medan hon blev utskälld av min man.
"Hon åt upp plastpåsen" sam min man uppgivet.
Allt var mitt fel. Jag hade lämnat kvar en 5-liters plastpåse insmord med härlig marinad, på gräsmattan kvällen innan och labdradoren hade helt sonika ätit upp den.
Ja labbar är ju inte kända för att vara kräsna. Luktar det ok så går det att äta oavsett om det är plastpåse eller inte.

Nu kände jag en lätt panik. en 5-liters plastpåse är rätt stor och kan om det vill sig illa ställa till rätt mycket problem.
Veterinären ringdes och jag berättade om den försvunna plastpåsen. I andra änden av luren hörs bara ett litet skratt och sedan : "Håll koll på henne så att du ser om den kommer ut"

Resten av dagen gick åt till att övervaka labradoren som säkert undrade varför det blivit en sådan uppståndelse runt henne.
Men ingenting hände den dagen. Plastpåsen syntes inte till om man uttrycker det lite fint.
Morgonen efter däremot släpptes hundarna ut i trädgården igen och jag höll ett diskret vakande öga på labben Axa för att se vad som skulle hända. Rätt som det är ser jag hur plastpåsen kommer ut. Hurra!!!
Jag skyndar mig in för att hämta bajspåsar så jag kan plocka upp eländet.
Men när jag kommer ut i trädgården kan jag inte hitta plastpåsen. Axa hade väl gått upp på berget bakom huset och gjort det hon skulle. Perfekt tänker jag, problemet är ur världen, och går in igen och tar med mig hundarna.
10 minuter senare börjar så labben att hulka. Jag skyndar mig att släppa ut henne på gården igen eftersom jag inte vill få en gräs-spya på mattan i köket.
Hon stepper ner på gräset och hulkar ett par gånger till för att sedan spy upp den försvunna plastpåsen.
Jag inser genast, om än mycket äcklad, att labradorer äter allt oavsett om det luktar gott eller inte. Men om jag nu ska se det positiva i eländet så måste jag ju säga att hon är miljömedveten - ALLT går att återvinna.