Tänk om man kunde vara lika smidig och snabb som min Tyke (settern) som flyger fram genom skogen trots att det nu ligger en halvmeter djup snö på backen.
En annan får köra med höga knäuppdragningar och tampas med andfåddhet och svettningar bara genom att röra sig i slowmotion genom snödjupet. Jag kan tänka mig att jag ser onekligen rolig ut där jag försöker ta mig fram, smidig som en gasell (?)
genom snön och hela tiden försöker undvika att snubbla över någon gömd stubbe eller klafsa ner i något dike. Fast det sistnämnda misslyckades jag med, med råge. Bara efter ca 20 minuters vandring (läs: hasande) så lyckades jag med att sätta foten rakt i ett hål med härligt dyvatten så hela kängan blev fylld med vatten. KALLT!!!
Och medan jag försökte att få bort den mesta av snön som som även den håller på att trängt in i min redan dyngsura strumpa, så ser jag Tyke kommer skuttandes på lätta setterben över gömda stockar, stenar och diverse dyhål.
Om jag ändå kunde få hälften av setterns smidighet och kondition så skulle jag vara glad. Suck vad livet är orättvist!
Väl uppe ur vattenhålet bestämmer jag mig för att fortsätta vandringen (trots vattenfylld känga) Solen värmer och skiner ju från en klarblå himmel så att gå hem vore inte rätt.
Så jag fortsätter med höga knäuppdragningar och flåsande andhämtning mot det öppna fältet där hundarna brukar få springa som galningar.
Settern hoppar fortfarande runt mig pigg och glad och verkar inte det minsta trött.
Väl framme sätter jag mig på en väl upptinad stubbe i skogsbrynet och njuter av solen som värmer. Tyke har för länge sedan hunnit springa 18 varv runt det stora gärdet. Smidig och snabb. Labben Axa lunkar i maklig takt runt och letar efter nåt att fylla sin ständigt hungriga labbe mage med. Axa är mer som matte - bekväm.
Rör sig inte mer än nödvändigt och springer inte i onödan om man inte blir jagad.
Men skulle jag ha en setters ork och smidihet så skulle jag nog också ha sprungit 18 varv runt gärdet. Inte för att jag kanske skulle ha tyckt att et var speciellt roligt utan just för att jag kunnat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar